1784-1846   Related Paintings of Gabriel Lory fils :. | House of peasants in the vicinity of Bern | Ziegenhandler | Seen City of Neuchatel | Soiree champetre in l-oberhasli District of Bern | Alpabzug |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Bernardo Strozzi
1581-1644 Italian Bernardo Strozzi Galleries Strozzi was born in Genoa. He was probably not related to the other Strozzi family. In 1598, at the age of 17, he joined a Capuchin monastery, a reform branch of the Franciscan order. When his father died c1608, he left the order to care for his mother, earning their living with his paintings, which were often influenced by Franciscan teachings, for example his Adoration of the Shepherds (c. 1615) . In 1625, he was charged with illegally practicing as a painter. When his mother died c1630, Bernardo was pressured in court by the Capuchin's to re-enter the order. He was briefly imprisoned in Genoa , and upon release fled to Venice to avoid confinement in a monastery in 1631. He became nicknamed all his life as il prete Genovese (the Genoa priest). Saint Christopher, by Strozzi.Early paintings, such as The Ecstasy of St Francis show the dark emotionalism of Caravaggio. But by the second decade of the 17th century, while working in Venice, Strozzi had synthesized a personal style which fused painterly influences of the North (including Rubens and Veronese) with a monumental realistic starkness. For example, in the painting The Incredulity of Thomas, the background is muted, yet Jesus' face, haloed and his outline, misty, in a style atypical of Caravaggio. Never as dark as the Caravaggisti, Venice infused his painting with a gentler edge, a style more acceptable to the local patronage, and one derived from his precursors in Venice, Jan Lys (died 1629) and Domenico Fetti (died 1626), who had also fused the influence of Caravaggio into Venetian art. Examples of this style can be found in his Parable of the Wedding Guests (1630),Christ giving keys of Heaven to Saint Peter (1630),, Saint Lawrence distributing Alms at San Nicol?? da Tolentino[7] and a Personification of Fame (1635-6). He was also likely influenced by Velazquez (who visited Genoa in 1629-30). After a commission to paint Claudio Monteverdi his fame grew, and his portrait paintings included many of the leading Venetians. His pupils and painter strongly influenced by him included Giovanni Andrea de Ferrari (1598-1669), Giovanni Bernardo Carbone, Valerio Castello and, Giovanni Benedetto Castiglione.
Kiprensky, Orest
Russian Painter, 1782-1836 Russian painter and draughtsman. The leading Russian portrait painter of the Romantic period, he was the illegitimate son of the landowner A. D'yakonov and was adopted by his serf, Adam Shval'b and granted his freedom at birth. His surname is unconnected with that of either his real or his adoptive father, and its origin is uncertain. In 1798 he was sent to the St Petersburg Academy of Arts, eventually studying history painting under Gabriel-Francois Doyen and Grigory Ugryumov. In 1805 he received an important gold medal for his painting Dmitry Donskoy on the Field of Kulikovo (St Petersburg, Rus. Mus.) and won the right to travel to Italy on a scholarship. He did not, however, do so immediately, because of the tense political situation in Europe. Kiprensky's history painting was in keeping with the patriotic mood of Russian society during the years of the war against Napoleon.